Dödskraschen på Ärna

Hagegårdsgruppen var F 16:s stolthet. De fem piloterna lockade storpublik till sina avancerade flyguppvisningar. Men allt fick ett tragiskt slut den 7 november 1958.

Under 1950-talet var Saab Tunnan den svenska försvarsmaktens ögonsten. För att demonstrera flygplanets kvalitet handplockades de skickligaste piloterna. Nästan alla förband hade sin egen uppvisningsgrupp men ”Hagegårdsgruppen” på F 16 i Uppsala utmärkte sig genom att bestå av fem flygplan mot normalt fyra, vilket möjliggjorde fler formeringar.

– Att bli utvald kändes ­hedrande och bra på alla sätt. Gruppchefen Bengt Hagegård valde själv ut vilka piloter som skulle ingå i gruppen, säger Jan Vinberg, en av de fem medlemmarna.

Uppvisningarna var ett folknöje som lockade stor­publik. De byggde på ett perfekt koordinerat program där minsta manöver var inrepeterad.

– Vi deltog i flyguppvisningar på olika platser i Sverige och var samtidigt det stora numret på många av dessa flygdagar, säger Owe Skoghagen som också tillhörde gruppen.

Med tiden blev svårighetsgraden allt högre.

– Vi brevväxlade till exempel med de stora amerikanska uppvisningsgrupperna som Blue Angels och fick deras program. I vårt uppvisningsprogram skedde alla manövrer i kombination med en omgruppering. Till exempel ingång i kolonn och utgång i framruta. Så här i efterhand kan det tyckas som onödigt svårt. Såg gemene man på marken verkligen vad vi gjorde? frågar sig Owe Skog­hagen.

Sista uppvisningen

Fredag den 7 november 1958 skulle gruppen göra en flyguppvisning för ett utländskt militärbesök på F 16.

– Molnsituationen medgav ej att vi utförde vårt höghöjdsprogram med loopingar, utan i stället valdes ett låghöjdsprogram som också var ett av våra programalternativ, säger Jan Vinberg.

Vid en manöver på relativt låg höjd händer det som inte får hända. Gruppchefens flygplan krockar under en roll med flygplan nummer två. Kraschen blir våldsam. Löjtnanterna Bengt Hage­gård och Jan Söderberg avlider troligen omedelbart, när deras flygplan splittras i luften. Spillror av planen slungas åt alla håll ned bland bebyggelsen på flottiljen.

– Det var förunderligt att ingen på marken kom till skada, säger Jan Vinberg.

Fortsatte flyga

Den dagen upphörde Hagegårdsgruppen att existera. Men samtliga tre överlevande piloter fortsatte att flyga och hade långa karriärer inom Flygvapnet fram till pensionen.

– Jag flög väl inte mer den dagen men ganska snart var jag uppe igen, säger Jan Vinberg.

– Det fanns inga krisgrupper eller någon som pratade med oss utan vi flög vidare. Sådant hörde till vardagen, säger Owe Skoghagen.

Att Tunnan havererade var tyvärr inte ovanligt. På 1950-talet förlorade Flygvapnet ofattbart många flygplan och piloter. Vissa år var det haverier med dödlig utgång varannan vecka. Risken var ständigt närvarande. Genom åren omkom 101 piloter vid haverier med Tunnan.

– Jobbet var farligt men samtidigt det bästa som fanns. Vi älskade alla att flyga och man längtade till nästa pass i luften, säger Owe Skog­hagen.