Logga in
Logga ut

Hennes kamp blev en film

17-åriga Dexter använder droger och bär på traumatiska minnen av övergrepp. Nu visar SVT dokumentären ”Dexter” som skildrar två år i hennes liv. En resa som började på behandlingshem – och Uppsala stadsteater.

I ”Vi känner ingen smärta” spelade åtta ungdomar från behandlingshem i Uppsala upp scener och musik med utgångspunkt i deras liv. Pjäsen på Uppsala stadsteater från år 2014 regisserades av Affe Ashkar som även är exekutiv producent för den nya filmen ”Dexter”.

– Alla ungdomar i pjäsen var imponerande men Dexter stack ut. Hon är otroligt begåvad och bar på så många berättelser. I pjäsen spelade hon piano och sjöng helt otroligt bra, en oslipad diamant, säger Affe Ashkar.

Såg filmpotential

I publiken satt en dag filmaren Ryszard Solarz och han såg också den stora potentialen hos Dexter, eller Erica som hon egentligen heter.

– Som pappa till en tonårig dotter ville jag förstå hur en tjej från ett tryggt hem kunde hamna snett och gå igenom en kris i tonåren, säger Ryszard Solarz som gjort dokumentären om Dexter, som visas torsdag 15 juni klockan 20 på SVT.

Och den spontana Dexter var beredd att berätta. I filmen gör 17-åringen ingen hemlighet av att hon använder droger och berättar även om de sexuella övergrepp som präglat hennes liv.

Hur resonerade ni kring att visa det i filmen?

– Vi pratade med henne själv och föräldrarna och kom fram till att det var viktigt att berätta om, just för att förstå henne.

Dokumentären visar två och ett halvt år av Dexters liv efter pjäsen och att hon lämnar behandlingshemmet. En flytt som börjar bra med skola och ny pojkvän. Men snart hamnar hon i nya problem och måste återvända till behandlingshemmet. I samma veva kraschar ett förhållande och under perioden går hon även igenom en adhd-utredning.

”Lite pinsamt”

Hur ser då huvudpersonen själv på att bli film?

– Lite pinsamt. Jag säger vissa saker som låter helt efter­blivna och berättar om sådant som jag inte brukar vara öppen med, säger Dexter som i dag bor själv i Stockholm och jobbar i en blomsterbutik samtidigt som hon avslutar gymnasiet.

– Men det handlar nog mest om rädsla för vad folk ska tycka. Det är nog ändå bra att våga prata, för att göra min röst hörd och visa att det kan gå bra fastän allt varit skit. Och det var fett coolt att bli filmad, haha, säger hon.

Vad tycker dina vänner som ser filmen?

– De tycker att den är intressant för många vet inte vad som hänt mig, de tror att jag haft något sorts magiskt liv på en räkmacka.

Är ditt liv bättre i dag?

– Ja, jag jobbar och har bytt ut en del av umgängeskretsen och har en kille som förstår mig. Filmen blev lite som ­terapi, jag kände att det var okej att släppa ut känslor.