Logga in
Logga ut

"Julmordet" förblir en gåta

En ensam 65-åring bodde i ett skjul på ett skrotupplag i Svartbäcken. Per Arvid Hellstrand hade varken pengar eller fiender. Ändå blev han yxmördad i sitt hem tre dagar innan julafton 1949. Ett mord som ännu är olöst.

Tisdag 20 december 1949 börjar det brinna i en gammal kåk på ett skrotupplag i Svartbäcken. Förbipasserande ser att det slår upp lågor från husets vindsvåning. Brandkåren larmas strax innan midnatt och är snabbt på plats vid korsningen av Repslagargatan och Timmermansgatan. Brandmännen tror först att huset är obebott men när rökdykare går in i den brinnande vinden hittar de en man i en bäddsoffa.

Det är den 65-årige cementsliparen Per Arvid Hellstrand. Han bor ensam i huset där han hyrt in sig av skrothandlaren. Polisens utredning ska visa att han den här kvällen har ätit middag ensam och sedan lagt sig för att läsa, med kängorna på sig.

Slagen med yxa

Sedan har han antingen somnat eller plötsligt blivit överrumplad av en gärningsman. Någon som slagit ihjäl Hellstrand och troligen tänt eld på bäddsoffan. Det senare är inte helt säkert, då Hellstrand var sängrökare. Men att han har blivit mördad råder inget tvivel om. Han har blivit slagen minst fyra gånger i huvudet med den spetsiga sidan av en yxa som ligger på golvet. Inget tyder på att han har hunnit göra motstånd.

Omständigheterna kring mordet förbryllar polis och allmänhet. Per Arvid Hellstrand beskrivs som en ”skötsam bohem”. En vänlig och omtyckt man som tillbringar sina dagar till större delen ensam. Han vistas ibland på stadens ölkaféer men är aldrig till besvär för andra människor. Fram tills nyligen har han arbetat på Byggnadsfirman Anders Diös. Sedan ett par månader är han dock sjukskriven, på grund av en knäskada.

Väntade pengar

Kriminalreportern och författaren Carl Olof Bernhardsson skrev om fallet i ”Mordkommissionen efter­lyser” från 1963. Boken är den andra av två volymer med undertiteln ”Dokumentära berättelser ur den svenska polisens hemliga protokoll”.

Polisen såg varken svartsjuka eller hämnd som möjliga motiv till mordet, enligt Bernhardsson. Utredarna hade ”aldrig mött en så ­absolut samstämmig vittneskör med så många positiva omdömen om en människa”.

Den enda rimliga förklaringen var att någon var ute efter de sjukförsäkringspengar som Hellstrand väntade på. En summa på 500 kronor som han hoppades få innan jul. Men när han blev mördad var han fortfarande helt pank så när som på 31 öre. De låg i en portmonnä i en byrå där han förvarade sina få värdesaker, vid tillfället även en lottsedel och mot­boken. En byrå som märkligt nog inte tycks ha blivit genomsökt av gärningsmannen.

– Hade vi ett motiv och hade vi fått ta itu med en icke brandskadad brottsplats, så skulle vi möjligen ha kunnat lösa gåtan, säger kriminalkommissarie Gösta Lewell i ”Mordkommissionen utreder”.

Stor belöning

År 1950 utfärdas en sammanlagd belöning – från länsstyrelsen, regeringen och tidningen Aftonbladet – på det då mycket stora beloppet 11 000 kronor för upplysningar som leder till att mördaren kan gripas.

Tipsen strömmar in och polisen försöker under de kommande åren koppla dådet till diverse skumma figurer som antingen drivit runt i Uppsala julen 1949 eller gjort sig skyldiga till liknande brott i andra delar av landet.

Några verkliga bevis kan dock aldrig presenteras. ”Julmordet i Uppsala”, som det kom att kallas, preskriberades 1974 och förblir sannolikt den gåta det har varit i snart 70 år.