Logga in
Logga ut

Torvladan blev ett inferno

Den skulle ge säker ­förvaring för vår miljövänliga, svenska torv. Men det mesta gick fel för Uppsala enorma torvlada – som år 1990 förstördes i Uppsalas värsta eldsvåda sedan stadsbranden 1702. Den vulkanliknande brasan brann i tre veckor och glödde i månader.

De flesta Uppsalabor som var tillräckligt gamla år 1990 minns den stickande röklukten som låg över staden i flera månader.

Men vi tar det från början. Billister kan i november 1987 knappt undgå att lägga märke till den 25 meter höga konstruktion – cirkulär och med en större diameter än Globen – som smälls upp vid Upp­salas södra infart.

Här bygger Uppsala Energi den kupolformade ”torvladan”, Uppsalas nya bränsledepå. Som den första byggnaden i sitt slag rymmer den hela 100 000 ton torv, att användas i stället för kol vid produktion av el och fjärrvärme.

Varnar för brandfara

Tidigt ifrågasätts brand­säkerheten.

– På brandförsvaret ansåg vi att det fanns en uppenbar risk för självantändning i ladan och rekommenderade att förvaringen i stället skulle delas i mindre, slutna ”tårt­bitar” där bränder kunde isoleras, säger dåvarande brandchef Göran Schnell.

Så blev det inte. Bränder ska istället förebyggas med bland annat ventilationsfläktar och sprinklers. Invigningen sker i mars 1988 med öppet hus för allmänheten som åker gratiståg i skytteltrafik mellan centralstationen och torvladan. När ladan väl tas i bruk ett år senare, i mars 1989, visar det sig snart att temperaturen i den malda torven blir betydligt högre än beräknat. Ett antal mindre bränder uppstår men kan släckas.

Fredag den 16 november år 1990, klockan 03.50, aktiveras än en gång det automatiska brandlarmet i torv­ladan. Brandbilar från stationen Fyrislund är på plats efter några minuter. Rök­dykare är på väg in i ladan när det smäller. Stora plåtar flyger loss från fasaden när gas som samlats i djupt nere i torven fattar eld och exploderar.

– Hade vi kommit dit ett par minuter tidigare så hade vi haft rökdykare inne när explosionen skedde. Då hade vi säkert drabbats av dödsfall, säger Göran Schnell.

Snabbt konstateras att en invändig släckning är omöjlig. Vatten- och skumkanonerna når inte upp till toppen av ­ladan, och risken för ras är stor. Säkerhetssystemen i ladan är underdimensionerade och har dessutom gått sönder. Ingen har märkt att en ventilationstrumma tryckts ihop vid ilastning av torv. Byggnadens sprinklers är också satta ur funktion på grund av ett reparations­arbete.

Blir en jättemila

I torvladan finns vid tillfället 80 000 ton torv. Branden blir som någon uttrycker det ”världens största masugn”. Värmen uppskattas till 700 grader. Släckinsatsen inriktas snart på att skydda kringliggande objekt.

– Vi försökte kyla ned ut­ifrån genom att ta hål på fasadplåtar. Men det var hopplöst. Det var så pass mycket gas inbäddat i torven. Den är också lite fet så vatten och skum kunde inte tränga ner till själva glödhärden.

Branden pågår i tre veckor. Under släckningen är ständigt mellan 125–150 personer på plats, räknat räddningstjänst, polis och personal från Uppsala energi. Alla brandstationer i Uppsala deltar, förstärkta av styrkor från andra delar av landet.

Vid ett tillfälle täcks Kungsgatan av vatten efter att vattenledningar sprungit läck under släckningen.

– För oss som jobbade med branden så drabbades privatlivet. Man var nästan aldrig hemma och när man var det så var man väldigt trött, säger Göran Schnell.

När torvladan brinner ned till grunden har värden för över 100 miljoner gått upp i rök. Och ryker gör det ordentligt, vilket känns i hela Uppsala. Brandhärden fortsätter pyra i flera månader.

Röster höjs för att ledningen på Uppsala Energi måste avgå. Men inget sådant sker. Det sägs vara svårt att utröna var det verkliga ansvaret ligger.

Containrar lösningen

Uppsalas torv kom fortsättningsvis att förvaras i tusentals containrar, en tillfällig lösning som blev permanent.

– Man insåg att containrarna var lätta att hantera, och dessutom brandsäkra. Torvladan blev ett undervisningsexempel i våra brandskolor runt om i landet. Lärdomen är väl att inte alltid falla för nya tekniska lösningar, säger Göran Schnell.