Logga in
Logga ut

”Det kom bara tre pers”

Efter 40 år som artist och 50 år på jorden slår Pernilla Wahlgren på stort med turnén ”Kort, glad och tacksam”. Inför Uppsalashowen 11 mars berättar hon om hur ”Wahlgrens värld” förändrade hennes värld – och avslöjar sitt värsta Uppsalaminnne.

Vad sägs om kåt, glad och tacksam? Repliken från Lorrygängets film ”Ogifta par” är (enligt en omröstning i Aftonbladet år 2011) den populäraste i svensk filmhistoria. Och inspiration till namnet på turnén där Pernilla Wahlgren blickar tillbaka på sin karriär.

– Jag älskar den frasen. Jag ville hitta en titel som beskriver mig själv och om man byter ut det första ordet så stämmer det ju – jag är kort, glad och tacksam.

Särskild tacksamhet känner Pernilla Wahlgren över att i dag – i sin podcast, bloggandet och inte minst succéprogrammet ”Wahlgrens värld” – för första gången få vara sig själv.

– Förut fick jag bara vara den offentliga artisten Pernilla Wahlgren. Men humor är en viktig del av mitt liv och jag gillar att få folk att skratta. Därför samlade jag en fruktansvärt rolig ensemble hellre än att bara stå själv och sjunga mina låtar, rätt upp och ned.

Fick du inte vara rolig förut?

– Mina musikaler har ibland varit roliga men oftast är vi tjejer bara bollplank till roliga killar. Men genom podden och tv-programmet har jag förstått att folk tycker att jag är rolig också och då vågar jag bjuda mer på mig själv.

Du var kändis redan som bebis och slog igenom själv som artist väldigt tidigt, hur har det påverkat dig?

– Jag tror att jag har haft fördel av att vara uppvuxen i en artistfamilj. Att det var mina föräldrars (Hans Wahlgren och Christina Schollin, reds anm) jobb när jag var liten har gjort att det inte känns så märkvärdigt. Jag har aldrig känt att jag inte kan gå ner och handla osminkad eller klädd i pyjamas. Jag har inte behövt vara Mariah Carey och hålla uppe fasaden 24–7.

Var du beredd på genomslaget för ”Wahlgrens värld”, att ni verkligen skulle bli Sveriges Kardashians?

– Nej, inte att det skulle slå så brett. Jag är glad och tacksam för det också (skratt).

Känns det aldrig för utlämnande?

– Det är klart att det blir en balansgång men jag har varit med så länge att jag har koll på vad jag säger och inte säger. För några år sedan hade det i och för sig varit otänkbart för mig att gråta i tv. Klimatet har förändrats och artister nuförtiden vågar oftare vara sig själva. Man sitter runt ett bord, äter och dricker vin och då vågar man öppna upp sig.

Är det bara bra?

– Jag tror att det är bra att folk får se att vi ”kändisar”, hemska ord, är vanliga människor. Att även om allt verkar så lyxigt i den här branschen så är det inte alltid det ...

Dina barn och kanske särskilt ­Bianca har fått ett jättegenombrott, vilka har varit dina bästa råd till henne?

– Att hon ska göra sin grej och inte tacka ja till saker som hon inte själv tycker känns roliga eller kreativa. Sedan kommer det alltid finnas folk som inte tycker att du är skön, härlig eller rolig. Men lägg inte fokus på dem utan lyssna på dem som gillar dig.

Nu är hon i kvällstidningarna nästan varje dag, känns det aldrig hjärtskärande att se sitt barn så exponerat?

– Nej, jag känner att hon vet vad hon vill och inte vill göra. Hon vill till exempel inte stå på scen. Bianca tackar nej till otroligt många erbjudanden om huvudroller i musikaler eller att vara med i Melodifestivalen. Hon tror inte att hon skulle må bra av det. Det tycker jag är ett väldigt bra beslut.

Vad är du mest stolt över i din karriär?

– Att få göra stora roller i ”Grease” och en massa andra stora musikaler. ”Nicke & Nilla” var också väldigt roligt, att bli så uppskattad av barn. Och sedan Melodifestivalen. Att ”Piccadilly Cirkus” lever kvar och betytt mycket för många som växte upp på 1980-talet.

Vad minns du mest från dina Uppsalabesök?

– Ett gig jag gjorde för kanske tio år sedan på något sorts mobilt tivoli de ställde upp på stan. Vädret var härligt så jag tror att folk hade åkt och solat i stället. Det kom typ tre pers och lyssnade (skratt). Jag hoppas att det inte upprepas den här gången.