Logga in
Logga ut

I huvudet på Robin Montelius

Som konstnär rör han sig i ett dunkelt stadslandskap myllrande av knivöverfall, könsorgan och styckade kroppar. ”Det ska vara kul. Jag skrattar högt åt mina bilder”, säger Robin Montelius vars utställning ”Dagdrömmar och vakna nätter” startar lördag 13 januari på Galleri 1.

När familjen sover sitter Robin Montelius vid matbordet i Sala backe-lägenheten. Han skissar aldrig och suddar sällan. Pennan eller penseln får röra sig fritt över pappret för att förenas i former och bilder först när det är oundvikligt och hjärnan kopplats loss.

– Så fort man får en klar idé så är egentligen glädjen borta. Då dör den och så blir det bara jobb, säger Robin Montelius.

Stilistiskt är han en periodare, med en mångfald av tekniker och uttryck. Men bilderna bär ofta en sorts serieaktig tonårsestetik. Med cowboys, ninjor, agenter, gangsters och fyllon på drift i smutsiga hotellrum och billiga barer. Skruvade original med stora bröst och erigerade ­kukar. Knivar och skjutvapen är vanlig rekvisita. Avhuggna kroppsdelar vardagsmat.

– Jag är som ett barn som bygger sandslott. Först bygger man fint men sen måste man riva alltihopa. Vad är det för kul med att hålla balansen? Ritar jag en kropp så vill jag sätta en kniv i den. Om jag gör en arm som är frisk så måste den andra vara bruten.

En betraktare av hans konst slås först av detaljrikedomen. Du tittar närmare och börjar kanske fundera på om han bär på ett stort mörker. För att sedan kapitulera inför humorn i hans bildspråk.

– Jag skrattar hur mycket som helst medan jag målar. Och när det blir riktigt bra står jag och dansar här i vardagsrummet.

Robin Montelius är utbildad konstnär, från den finska konstskolan i Kokkola och därefter svenska Konstfack, där han gick samtidigt som Makode Linde och Anna Odell.

– Skolan i Finland var kanonbra med eget ansvar, fri ateljé och material. Konstfack helt värdelöst. Det värsta jag har gjort i mitt liv. Föreläsningar från 9 till 16 och nästan inga samtal mellan lärare och elever. ”Jag förstår inte din konst, den är för modern”, sa en lärare. Vad fan gör du här då? tänkte jag.

Konstfack skulle han inte rekommendera till någon. Samtidigt är han medveten om att utbildningen kan ha öppnat upp vissa dörrar. Han har fått stipendium och kunnat ställa ut i Stockholm. I dag säljer Robin Montelius en del konst på nätet och drygar ut kassan med ­sidosysslor som skivomslag och ­T-shirtar. Dessutom har han skrivit och illustrerat några böcker. Och ett modeprojekt är på gång, där han gör mönster och tryck till kläder av designern Tove Berggren.

Men tills vidare försörjer han sig främst som flyttgubbe.

– Som jag sade till min fru – jag är född fattig och kommer dö fattig. Och jag har inga problem med det. Man lär sig att vara nöjd med det man har och jag kan alltid fortsätta rita.

Han är Uppsalabo hela vägen, till störst del uppvuxen i Sala backe men det var ett evigt flyttande i barndomen. Under en sexårsperiod bodde familjen på elva olika adresser. Tecknandet blev en trygghet.

– Jag var ganska ensam men att sitta där böjd över pappret var mitt rum. Att teckna var något jag alltid hade.

Vad ställer du ut nu?

– Bland annat målningar, det är första gången. Jag har aldrig riktigt gillat färg men så köpte jag vattenfärg till min dotter och använde upp den själv.

Han jobbar gärna heltid med konsten men vet inte hur man gör, säger han.

– Jag skulle behöva en egen dator men de kostar väl flera tusen?

Har du någon framtidsplan?

– Ingen alls. Jag kan knappt planera en dag framåt. Och det är sjukt skönt.