Björn Arnemo kom hem till Uppsala efter en tid som skidfotograf i Alperna och letade nya fotoprojekt. Valet föll sig naturligt – att dokumentera livet på öarna där han tillbringat sin barndoms somrar.

– Vi hade en sommarstuga på Stora Risten. På sätt och vis har jag vuxit upp med dem som bor där ute, men på avstånd. Ju äldre jag blev desto mer tänkte jag på att som semesterbesökare så var man där på lån. Man åkte hem men öborna blev kvar. Det kändes som en häftig kontrast.

Följde nio öbor

I fem år har han åkt fram och tillbaka som i skytteltrafik. Hundratals resor i bil mellan Uppsala och Öregrund och båt bland öarna söder om Gräsö.

Nu är resultatet här. Boken ”Ensam med allt man älskar” skildrar i foto och text nio personer som bor och arbetar där.

– När jag började med boken kände jag inte någon av dem. Ingen ville heller bli fotad först. ”Varför vill du fota mig, jag gör väl inget speciellt?” Fem år senare så ser jag dem som vänner. En sak de har gemensamt är att de är väldigt omtänksamma, men på ett underliggande och självklart vis. En okommenterad snällhet som inte är tillgjord.

De flesta av de porträtterade arbetar som fiskare. Ett yrke som flyter ihop med vardagen. Ibland svårfångat för en fotograf från Uppsala.

– ”Vi åker om en timme”, har de kunnat säga. Så har man kutat till bilen och åkt ut snabbt till någon brygga där jag stått och väntat på att bli hämtad. Ibland mitt i natten. Väldigt lösa boliner. Det ligger väl i fiskaryrkets natur. Vädret kan förändras snabbt.

Ingen historiebok

Rent krasst kan man säga att Björn Arnemos bilder fångar en livsstil som troligen är på utdöende. Återväxten bland yrkesfiskarna i trakten är dålig, öarnas ungdomar söker sig till andra yrken. Men han ser inte boken som något dokument för framtiden.

– Min idé var aldrig att den skulle vara nostalgisk eller handla om något som är på väg att försvinna. Jag har gjort en bok om hur skärgården ser ut i dag, att den trots allt verkligen lever. Jag berättar till exempel om en barnfamilj som nyss flyttat ut till en ö.

På samma sätt har han svårt för gammal ”hembygdslitteratur”, svartvita foton och berättelser om hur det var förr. Sådana böcker om skärgården finns det gott om. I stället vill han visa med bra färgfoton hur det ser ut i den miljön just nu, år 2018. En visserligen tidlös inramning för det mesta. Men ibland tränger sig samtiden in.

– Jag var långt ute i dimman på Ålands hav med Janne, en fiskare i boken, när han för första gången såg stressad ut och började kolla på klockan. ”Jag ska ner till Stockholm och kolla på Rolling Stones i kväll”, sade han.