Logga in
Logga ut

”Barn som anhörigaär alltför osynliga”

Debatt. Barns rättigheter måste stärkas i sjukvårdens och socialtjänstens anhöriglagstiftning. Vänder vi barnen ryggen, är skulden vår gemensamma att bära, skriver Lina Nordquist (L).

Många barn lever med någon som missbrukar eller är svårt sjuk.

I detta nu undrar en pojke om hans pappa kommer ihåg att laga mat i dag. En tonåring väcker sin mamma och lägger fram hjälpligt rena kläder. En flicka sitter vid sin skolbänk – osynlig, sedan hennes bror blev svårt sjuk. Vem ser dem?

Samhällets kunskap om barns behov behöver stärkas för att ge vardagen tillbaka till utsatta familjer. Det behövs fler hembesök, mer kunskap och fler möten med människor i kris och sorg.

Staten bör finansiera expertstöd till familjer, yrkesgrupper och osäkra myndigheter. En nationell stödlinje bör ge anhöriga stöd dygnet runt, oavsett bostadsort, och socialtjänst och sjukvård måste bättre stötta anhöriga.

Någonstans i vårt län oroas och sörjer barn just nu, och barn är oerhört utsatta i sin sorg.

Men trots att barnen riskerar hälsa, vänskap och skolgång, har bara sju procent av Uppsala läns vårdcentraler rutiner för att ta hand om dem när de förlorar någon de älskar. Var tredje specialistmottagning saknar förmåga att hjälpa.

Sjukvårdslagstiftningen ger barn rätt till ”information, råd och stöd om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med” drabbas av sjukdom, dör eller missbrukar. Bristen ligger i ordet ”vuxen”– barn vars syskon drabbas har därmed inte tillräckliga rättigheter.

Jag är stolt över att jag tillsammans med Alliansen säkrade att även syskon omfattas av anhörigstöd i Uppsala län, men det räcker inte. Alla barn i vårt land måste stöttas om deras syskon blir svårt sjukt eller dör.

Även socialtjänstlagen brister. Socialtjänsten har ett ansvar att stötta anhöriga till sjuka, missbrukande eller funktionshindrade, men bara om de anhöriga är vuxna. För lagen är tanken främmande att barn kan ansvara för omsorg om föräldrar eller syskon, trots att detta givetvis sker.

I förarbetena till socialtjänstlagen nämns inte ens dessa barn. Socialtjänstlagen utesluter alla anhöriga under 18 år, och det är ett problem.

Barn som anhöriga är alltför osynliga, både i lagstiftning och i verklighet. Sjukvård, socialtjänst och vuxenvärld måste se och våga möta ett barn som har det svårt.

Detta är vårt ansvar – en obetydlig kostnad, men mycket viktig investering. Och vänder vi barnen ryggen, då är det vår gemensamma skuld att bära.

 
 

Debatt

Insändare