Logga in

”Förr hade bilar en själ”

Det är åldersgräns som gäller i den gamla industrilokalen vid järnvägs­rälsen. För bilar och prylar alltså. Minst 30 år ska de vara. Den för­verkligade pojkdrömmen Kulturbilar vill vara en fryst bild av ett folkhem där fordonen var våra vänner.

Little Richards ”Lucille” strömmar ur en jukebox på Vårsångsvägen i Knivsta. Den solblekt blåvita industrilokalen bredvid järnvägsrälsen har fått nya hyresgäster. Här låg tidigare ett sadelmakeri. Bakom garagedörren vid entrén står nu fyra skinande bilar från 1950- och -60-talet.

– Vi hade letat länge och här hittade vi den perfekta lokalen för vår hobby och passion, säger Tomas Fagerlund som driver Kulturbilar ihop med kompisen Tim Öfverberg.

Kulturbilar är flera saker på samma gång. Dels ett företag som säljer veteranbilar. De båda ägarna har lång erfarenhet av bilbranschen och är till vardags arbetskamrater på Olle Olsson Bolagen. De har räknat på att de behöver sälja en bil per månad för att betala hyran och få Kulturbilar att gå runt.

Dels en träffpunkt, Highway Café, där likasinnade nostalgiker kan mötas för historieföreläsningar, utställningar och musikevenemang.

Mer än något annat kan man kalla alltihopa för en pojkdröm som blir sann.

– Jag har länge närt tanken på ett samlat forum för bilar och föremål som är äldre än 30 år. Om en plats som speglar folkhemmet. En plats där tiden har stannat någonstans på 1950- eller 1960-talet, med allt vad det innebär av musik, kläder, bilar och optimismen som spirade, säger Tomas Fagerlund.

Själv är han född i mitten av 1960-talet.

– Så jag kan egentligen inte påstå att jag minns det decenniet. Men det är något med kulturen som fortsätter att fascinera generation efter generation.

Hans första bil var en Volvo PV 57 som han fyllde med plysch och röda lampor. Sedan dess har han föredragit äldre bilar och ägt ett 40-tal genom åren.

– I dag är bilar bara fordon som går mellan punkt A och B. Förr så stod de för något och hade en själ. De doftade gott, hade snygg design och varje bil var en individ. Det krävs en viss teknik för att köra dem. Du är i kontakt med bilen, känner dreven i växellådan och hör kolvarna slå.

Tomas Fagerlund ser på de gamla bilarna som ett kulturarv, något man ska sätta en ära i att förvalta.

– Vi har sålt ett tiotal bilar hittills. Senast var det en gammal Peugeot som jag körde till Värtahamnen i fredags. Den hade en rolig historia med några svenska fotomodeller som ägare. Nu skulle den till en samlare i Finland. Det var med en tår i ögat som vi skildes åt. Men det viktiga är att bilen får ett bra liv där.