Logga in

Hennes liv blir pussel för arkiv

Uppsalas arkiv är inte dammiga och slutna. De är så mycket mer än tjocka luntor och texttunga register för navelskådande släktforskare. Det vill stans förenade arkivarier bevisa på Arkivens dag. Därför går de ihop och fördjupar bilden av en fascinerande kvinna.

– Det här är en unik manifestation, säger Mia Skott, kvinno­historiker.

Hon jobbar på Fyriskällan, samarbetet mellan Uppsala Stadsbibliotek, Stadsarkivet och Folkrörelsearkivet. Här finns fler än 4 000 böcker, småskrifter, kartor och foton från Uppsalas förflutna.

Nu förbereder sig Fyriskällan och åtta andra av Uppsalas arkiv, bibliotek och museer inför Arkivens dag på lördag 9 november.

Arkivens dag arrangeras årligen för att väcka intresse för landets arkiv, som en oändlig skatt av historisk kunskap.

– Vi vill visa att man kan göra så mycket mer än släktforska i våra arkiv. Genom att röra sig mellan våra olika institutioner kan man hitta en mängd olika sidor av en person eller ett fenomen, och förstå det utifrån flera sammanhang.

Som exempel har de nio kulturarvsinstitutionerna på sina olika håll tagit fram information om sekelskifteskvinnan Mathilde Wigert-Österlund. Hon föddes i Jönköping, bodde i Stockholm och Paris i perioder, men levde merparten av sitt liv i Uppsala. Här verkade hon som konstnär fram till sin död år 1943.

– Valet av henne kom spontant, vi insåg att vi har information om henne i nästan alla våra arkiv. Hon blir en illustrativ röd tråd. Mathilde Wigert-Österlund var en etablerad konstnärinna och samtidigt en kvinna i staden, säger Mia Skott som på Arkivens dag själv presenterar delar av fynden i föredraget ”Konsten att finna en glömd kvinna”.

Mathilde Wigert-Österlund är knappast helt glömd. Hon var en erkänd konstnär, kanske mest känd för ”Den svarta kalken” i Uppsala domkyrka. Ett stort textilcollage av en mörk bägare, glittrande av pärlor som konstnären beskrivit som sina tårar. Men arkiven fördjupar bilden av hennes liv.

– Ett fantastiskt exempel på hur våra arkiv kompletterar varandra. Jag hittade gamla tidningsurklipp med recensioner av hennes utställningar. Konstmuseet har tavlor, förstås.

Uppsala ­biblioteksuniversitet har bidragit med fotografier och brev. Brevväxlingarna är dels med maken, dels med andra kulturprofiler, som skulptören Carl Milles, författaren Elin Wägner och Uppsalakonstnären Olof Thunman. Personliga, ofta fåordiga brev, signerade ”Matte”.

Regionarkivet har funnit läkarjournaler från Akademiska sjukhuset. I perioder mådde Mathilde Wigert-Österlund dåligt, fysiskt och psykiskt. Hon var intagen på Ulleråker år 1934 till 1936 på grund av svår ångest och schizofreni. Medicinhistoriska museet har mycket material om miljön som hon vistades i.

– Tillsammans lägger vi ett pussel, om än långt ifrån fullständigt, säger Mia Skott och räcker fram Uplands Konstförenings ”Protokoll och styrelseberättelse” från 1943.

Det är publicerat efter ­Mathilde Wigert-Österlunds minnesutställning som enligt konstföreningen ”visade vackra prov av en betydande konstnärsbegåvning och minde starkt om den stora förlusten som hennes bortgång drabbat vår Uppländska konst”.

– Det här är ett vansinnigt spännande detektivarbete. Förhoppningsvis kan vi inspirera andra att följa sin nyfikenhet. Vi som jobbar med kulturarvet vill dela med oss av det, det tillhör ju oss alla. Arkivens dag handlar mycket om att visa hur låga trösklarna faktiskt är. Med hjälp av Mathilde visar vi också hur många spår en människa kan lämna efter sig.