Logga in

Ilska efter svår tågolycka

Lastbilen träffar tåget med ett brak. Passagerarna kastas runt som vantar när vagnen välter ned i diket. Fyra personer kläms ihjäl och efteråt är många upprörda över att korsningen saknade bommar.

Klockan är strax efter tio på förmiddagen 2 oktober 1961. En rälsbuss från Rimbo rul­lar sakta på Lännabanan in mot stationen i Uppsala. Sam­tidigt lämnar en lastbil Boländerna för att åka norrut längs Danmarksgatan mot nuvarande Fålhagens IP.

Det är första gången lastbilsföraren är i det här området och han känner inte till omgivningarna. I höjd med Fålhagsleden ser föraren en cyklist på vägen som han inte vill köra om före korsningen. Han hinner även se att en stor långtradare står parkerad vid korsningen.

Det han däremot missar är att bakom långtradaren varnar ljus- och ljudsignaler för inkommande tåg på Lännabanan.

Kastas genom fönstren

Sedan går allting väldigt fort. Det hörs en förfärlig smäll. Lastbilen kör bara i 30–40 km/tim, men träffar den första tågvagnen rakt i sidan. Vagnen välter och störtar mot banvallen där den kilas fast i ett djupt dike.

I vagnen flyger de 23 passagerarna och deras bagage runt huller om buller. Glasrutorna krossas med ett brak. Ut genom de tomma rutorna kastas ett äldre par från Marielund och två tonårspojkar. De fastnar mellan vagnen och banvallen, och överlever inte olyckan.

– Många som dog i tåg­olyckor på den tiden kastades ut genom fönstren och klämdes ihjäl under vagnen. Därför bytte man senare ut glaset till hårdare plast som inte krossas lika lätt. När människor inte faller ut från vagnen ökar chansen att överleva betydligt, säger Rebecca Forsberg, som i över tio år forskat om tågsäkerhet.

Förfärlig syn

Lastbilsföraren klarade sig fysiskt oskadd, men chockades svårt vid olyckan. På marken låg skadade människor utspridda överallt och sju ambulanser åkte i skytteltrafik till sjukhuset.

En som fortfarande minns den fasanfulla synen vid järnvägsövergången är Ove Danneskog som då var 14 år.

Hans far arbetade som lokförare hos SJ och i samband med olyckan i Boländerna var Ove Danneskog hos en cykelreparatör vid Seminarieparken.

På verkstadens radio hörde han en nyhetssändning om olyckan och direkt när cykeln var klar drog han iväg snabbt för att bege sig till platsen.

– Jag visste ingenting om hur allvarlig olyckan var. Bara att den inträffat och var. Jag var rädd att min pappa körde loket och hade skadat sig, säger han.

Väl framme vid korsningen möttes han av en förfärlig syn. Skadade människor låg runt om den krockskadade lastbilen och tågvagnen som vält ned i diket.

– Jag såg även hur vita lakan täcktes över kroppar som låg på bårar. Då förstod jag. Hur pass allvarlig olyckan var. Att flera hade dött.

Det visade sig att hans pappa inte kört loket utan arbetat på annat håll vid olyckstillfället. Många Uppsalabor var upprörda över att den hårt trafikerade järnvägsövergången saknade bommar.

Även innan olyckan hade detta påtalats, men bommarna kom upp först efter dödsolyckan.

– Trafiken hade ökat stort i området de senaste åren och många tyckte det var väldigt märkligt att övergången saknade bommar, säger Ove Danneskog.

Antalet tågolyckor i Sverige har minskat, men ännu finns det mycket att göra för att öka säkerheten. Rebecca Forsberg tycker att tågbranschen ligger efter när det gäller säkerhet.

– På 1960-talet var vagnarna gjorda av robust järn som medförde att de inte trycktes ihop så lätt. Dagens vagnar är av aluminium för att kunna uppnå så höga hastigheter som möjligt. Men det betyder att de inte är lika tåliga vid olyckor, säger hon.

Åker alltid längst bak

Dessutom skulle säkerheten öka om passagerarna hade bälte och bagaget placerades så att de inte träffar resenärerna vid en olycka.

– Jag kanske är arbetsskadad, men jag sätter mig alltid i vagnen längst bak. Om en olycka inträffar så har de som åker med ryggen mot loket långt bak i vagnsetet störst chans att överleva. Farligast är att sitta långt fram med magen vänd mot ett bord, ­säger Rebecca Forsberg.

Mattias Sjöberg

018-418 11 05

mattias@uppsalatidningen.se