Logga in
Logga ut

Lever kungligt på kastad mat

I över två år har Uppsala­bon Andreas Jakobsson levt nästan enbart på livsmedel som han hittat i soprum och containrar. Sådant som stora butikerna ser som skräp, men som är fullt ät- och användningsbart.

”Dumpstrandet” har gjort underverk för hans privatekonomi. Men han varnar för livsmedels­industrins ofantliga slöseri.

I sin nya bok Svinnlandet berättar frilansjournalisten Andreas Jakobsson om den resa i soprummens Sverige som började i augusti 2013. För första gången följde han med en kompis som dumpstrade (”dumpster diving”), alltså gick på jakt i matbutikers soprum och containrar för att hitta fullt funktionella saker.

– Även om jag kände till fenomenet hade det inte slagit mig att göra det själv, men så följde jag med min kompis Susanne en natt. Jag var ganska nojjig för att någon skulle komma på oss, men blev framför allt chockad av hur mycket som kastades. Jag hade förväntat mig ganska mycket grönsaker och frukt men inte att hitta alla sorters livsmedel i sådana mängder, säger han.

”Som en skattjakt”

Det som började som en spännande grej blev snabbt något större. Ett politiskt ställningstagande, samtidigt som han varje vecka kan lasta cykeln med varor för tusentals kronor.

– Jag fastnade direkt. Det var så roligt, som en skattjakt där man aldrig vet vad man hittar. Det kändes plötsligt helt befängt att gå till affären och handla. Här gjorde jag något för miljön samtidigt som jag tjänade på det ekonomiskt.

I kartonger och ihopknutna sopsäckar hittade han i princip allt hushållet behövde. Inte bara till sig själv och sin familj, han har en sambo och en fyraårig son, utan snart tillräckligt för att hjälpa vänner och bekanta med ansträngd ekonomi. Familjen lever i överflöd, ofta är kylskåpet, köket och balkongen överbelamrade. De vanligaste varorna är frukt, grönsaker, ägg och mejeriprodukter, men Andreas Jacobsson fraktar även hem stora mängder godis, dessert­ostar, choklad, chips och konserver.

Juridisk gråzon

Men vad säger lagen om dumpstrandet? I sin bok intervjuar Andreas Jakobsson Uppsalapolisens Christer Nordström som förklarar att så länge man inte bryter upp lås för att komma åt soporna så rör man sig i en juridisk gråzon. Kanske är det någon form av egenmäktigt förfarande, men det är i alla fall inget som polisen anstränger sig för att stoppa.

När Uppsalatidningen träffar Andreas Jakobsson på ett kafé i Stationsgallerian har han under natten för första gången blivit stoppad och förhörd av polisen. Vid en av hans vanliga dumpstringsrundor dök en polispatrull upp och började ställa frågor.

– De undrade först vad vi höll på med, vi förklarade att den här maten kastas så vi tar hand om den. ”Slänger de verkligen så här mycket mat? Det är ju för jävligt”, tyckte de och sedan åkte de iväg, säger Andreas Jakobsson.

Var tredje vara slängs

Egentligen är det ingen som är direkt emot vad dumpstrarna gör, så länge de inte skräpar ner. Själv tror han att den största anledningen att de flesta Uppsalabutiker låser in sina sopor är att de inte vill att någon ska veta hur mycket de slänger.

Själv mår han dåligt bara av tanken på slöseriet. Han har drömt mardrömmar om oändliga soprumssystem, så fyllda av mat att han omöjligt kan bära med sig allt.

– En tredjedel av alla varor som produceras kastas. I förlängningen kan man koppla det till svälten i världen. I dag svälter folk främst för att de inte har råd med mat. Och västvärldens svinn pressar upp priserna.

Hur kan samhället rätta till det här systemfelet?

– I Frankrike försökte man göra det olagligt att slänga bra mat, men det gick inte igenom. Personligen tror jag inte på lagstiftning, snarare på höjd skatt för att slänga mat. Nu kostar det 500 kronor per ton och det är löjligt lite.

Kommer Andreas Jakobsson någonsin att sluta dumpstra? Inte som det verkar. Ser han någon anledning att låta bli, något argument för att det skulle vara fel? Han skrattar.

– Svaret är nej. Moraliskt har jag ingen som helst tveksamhet.

 
 
  • Mest lästa