Logga in

Äntligen hemma för Dillan och Dalkurd

Han pluggade klart och flyttade hem till Uppsala. Nu gör Dillan Ismail sin första säsong i superettan där han direkt blivit en stöttepelare i startelvan för Dalkurd. Samtidigt jobbar han som läkare på en vårdcentral i Gränby. "Jag lever mina två drömmar", säger 27-åringen.

Det allsvenska hoppet har slocknat för Dalkurd. För den här säsongen. Laget har åtta poäng upp till Brage på kvalplats och bara två matcher kvar att spela.

– Det har varit tufft. Klubben åkte ur en serie, fick ekonomiska problem, har spelat i en annan stad än där vi är baserade, och har fått ta fram nya spelare och ledare. Arbetet har varit enormt. I början av säsongen gick det småknackigt men vi jobbade på och blev ett mittenlag. En godkänd säsong, som jag ser det, säger Dillan Ismail som har varit given i backlinjen.

Själv gör han sitt första år i superettan och ser fram emot avslutningen. Först Örgryte borta på måndag och sedan – som säsongsfinal och försmak av framtiden – klubbens första hemmamatch på nya Studenternas: Dalkurd–Degerfors, söndag 3 november.

– Det ska bli superkul. Arenan är fin och modern och känns som något helt annat än Gavlevallen. Hela säsongen har varit bara bortamatcher, nu ska det bli skönt att kunna promenera till Studan i stället. Förhoppningsvis kommer det mycket folk.

Känslan för hemstaden är stark. Dillan Ismail är uppvuxen i Gottsunda och fotbollsfostrad i Unik och Sirius. Sedan blev det division 1-fotboll med Enköping SK och Umeå FC i några år, medan han studerade. Förra sommaren tog han sin läkarexamen och flyttade hem för att jobba på Gränbystadens vårdcentral och spela i Dalkurd.

– De var i Uppsala och jag har följt dem. Att jag har själv har ett kurdiskt ursprung gör så klart också lite speciellt att bära Dalkurdtröjan.

Pratar ni i laget mycket om vad som pågår i Kurdistan?

– Ja, och klubben har gått ut på sociala medier och tagit avstånd från det som sker där nu. Men i slutänden är vi fotbollspelare och vi lägger vår främsta fokus där. Vi vill sprida glädje och jag skulle säga att det som sker där ger oss ännu mer energi att spela bra fotboll.

Har det varit självklart för dig att bli både läkare och elitfotbollspelare?

– Det är klart att jag många gånger har funderat på hur det skulle vara att "bara" vara antingen fotbollspelare eller läkare. Kanske hade jag varit i allsvenskan? Men jag kände att jag har skapat förutsättningar för mig själv att kombinera de här drömmarna som jag har haft. Jag älskar fotboll och jag älskar mitt jobb – och båda sakerna ger också energi åt varandra.

Envisheten och viljan att ta vara på alla möjligheter har han fått hemifrån.

– Pappa är kurd från Irak och tvingades fly kriget där. Han är agronom och träffade mamma, som är kemist, i forna Jugoslavien. Sedan blev det krig där och de fick fly till Sverige, där de fick jobba med andra saker. Men de har alltid tryckt på vikten av att skaffa sig en utbildning, samtidigt som de uppmuntrat mig i fotbollen.