Logga in
Logga ut

Klubben slår ett slag för samhället

Uppsalas mest framgångsrika ­boxningsklubb är också ett socialt ­projekt. Ordförande Mosa Sayed och Nebil Ibrahim – SM-vinnare för ­juniorer – är övertygade om att UIF Boxning har en ovärderlig betydelse för Löten och Gränby.

Skylten säger ”Boxning”, kort och gott. Bredvid von Bahrs skola, bakom Heidemstams torg i Löten ligger en byggnad med småslitna lokaler, impregnerade med doften av svett och drömmar. I korridoren fram till ringen och gymmet hänger fem foton av gamla SM-vinnare. Bland annat klubbikonen Daniel Freiman som tog tre guld (1958, -61 och -62). Och näst mest framgångsrik, med två SM-guld (2000 och 2001): Mosa Sayed, i dag ordförande för UIF Boxning.

– Vi kallar verksamheten ”boxning med socialt ansvar” där vi använder sporten som en förändringskraft, säger Mosa Sayed som numera är docent i juridik.

Sin lediga tid fyller han med ideellt arbete för klubben som sedan tonåren i Gränby har format hans liv.

– Många här kommer från trassliga förhållanden. Här kan ungdomar bli starka och få beröm för det de gör i ringen, inte för att de gör något dumt på stan. Och du har en anledning att säga till polarna att du måste gå och lägga dig på kvällen.

Vi ses ett par dagar efter skolbranden i Gottsunda. Mosa Sayed skakar på huvudet.

– I våras hade kommunen och UIF långt gångna planer på en öppen verksamhet vid Treklangen i Gottsunda, mitt emot skolan. Men det stupade på mållinjen.

Han säger det inte rakt ut men det är tydligt att Mosa tänker att skolan kanske hade stått kvar om kommunen inte hade lagt ned projektet.

– När UIF flyttade in här 1997 var det riktigt stökigt i området. Alla rutor på skolan kunde vara krossade efter en helg. Det skulle aldrig hända nu.

En som ännu inte fått sin bild uppsatt bland seniormästarna på väggen men har god chans att hamna där med tiden är 17-årige Nebil Ibrahim, uppvuxen i Gränby och Stenhagen. Han är en av landets största talanger – svensk juniormästare (60 kg) och landslagsboxare med siktet inställt på OS 2024.

– Många som tränar här är barn i utanförskap. Ett gemensamt ställe där vi gör något nyttigt med vår tid är jätteviktigt. Annars blir det bara häng på fritidsgården och gud vet vad, säger Nebil Ibrahim som har boxats sedan han var sju år, med sin morbror Mosa Sayed som given förebild.

– Jag var överviktig och behövde motion. Här fanns allt som jag behövde, bra tränare och en gemenskap. Jag har jättemånga kompisar som har hamnat snett nu. De har inte haft den här disciplinen som jag blev tvungen att ha, säger Nebil.

Mosa fyller i:

– De som går med skyddsväst på gatan får stora och snabba kickar av det. Vi måste stå emot och skapa ännu större kickar med boxning, men det kräver hårt arbete. Man måste kämpa hårdare här än på gatan.